Har ni kanske undrat vart jag tog vägen – det blev en liten paus, en paus som inte var planerad. Det var omtumlande och lite rörigt, kostade tid och energi men var värt det alla dagar i veckan.

Så vad hände då….Vi har under många år varit både kontaktfamilj och familjehem, men inte de senaste åren eftersom mitt jobb tagit både tid och energi. Vi har valt olika saker olika tider helt enkelt. I slutet av januari tog jag en kontakt för att ta upp möjligheten för barn som behöver att bo hos oss på helgerna. Några veckor senare kom det ett sms, en helt vanlig tisdag. En fråga om det fanns någon möjlighet för oss att vara jourhem för en pojke i lågstadieåldern, en liten kille som skulle behöva en stabil familj med trygga vuxna samma kväll.

Det var ju inte precis vad vi tänkt oss. Även om jag styr min tid ganska mycket så jobbar vi ju ändå båda två. Dessutom var äldste sonen hemma mellan jobb ( i två veckor) och honom träffar vi ju inte så ofta, den tiden är sååå värdefull. Samtidigt så har vi ju världens finaste ungar och de stora är vana sedan uppväxten att få dela sina föräldrar med andra barn som behöver en familj.

Jag ringde upp maken och sedan barnen (som var hemma hos vår stora tjej) och vi var överens om att vi hade möjlighet att hjälpa till. Jag återkopplade och några timmar senare framåt kvällen så flyttade en liten kille in.

Så där har min tid och energi lagts de senaste veckorna. Logistiken kring att plötsligt ha en lågstadiekille i familjen, en ny individ med omständigheter som kunde varit bättre, men med föräldrar som bryr sig om honom så mycket att de valt att be om hjälp. Hur gör man då? Det finns ju inget färdigt recept, men kärlek och omtanke gör att man kommer långt. Vi har pusslat med tider för att hämta och lämna och ha tid att ta om hand både honom, våra barn och andra i vår närhet som behöver det.

Det vi fått tillbaka kommer vi aldrig att glömma. Vi har lärt känna en ny fantastiskt liten individ som vi bär med oss i våra hjärtan nu när han fått ett permanent familjehem.