Ibland känner jag mig som Momo i Michael Endes bok där hon ensam kämpar mot de gråherrarna i kampen om tiden. För de grå herrarna är en samling av många saker i vårt moderna samhälle vilka alla vill ha vår tid. De saker som får mig att känna att jag inte räcker till, som hetsar oss alla att göra fler och andra saker, snabbare. När det egentligen gör mitt liv fattigare.

I vårt samhälle är det status att ha en fin titel och bra betalt, ett vackert hem, en fin bil, senaste modet och möjlighet att åka på flera dyra semestrar varje år. Allt det kostar pengar och därmed tid. I boken om Momo så är det de grå herrarna som övertalar en efter en att bidra till deras tidssparkonto och spara tid. Men egentligen är ingen tid sparad, för det går ju inte att spara tid, de enda som kan ta hand om den och leva av den är de grå herrarna.

Från baksidetexten: Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev lite fattigare och enformigare och tristare och kallare. Men barnen fick däremot känna av den saken, hur tydligt som helst, för numera var det ju ingen som hade tid med dem heller. Men tid är liv och livet bor i hjärtat och ju mer människorna sparade in på detta desto fattigare blev de.

Momo- eller kampen om tiden läste jag första gången för många år sedan. Det är en sagoroman och kan vara spännande för barn i skolåldern och uppåt. Språket är vackert och rikt, ändå är den lättläst och har en historia som inte släpper taget när man väl börjat läsa.

Boken är filosofisk och är en utgångspunkt för samtal om vad som faktiskt är viktigt i livet och kanske till och med om varför vi ens är här. Den får 5 av 5 på min skala. Den kan både läsas som saga eller ge möjlighet till filosofiska funderingar samtidigt är den välskriven och har ett flyt som man inte vill släppa.